LIDA LOOP (hela hemska sanningen)

Såhär var det.

Under veckan innan loppet kände jag aldrig den där magiska kicken som brukar komma med vitargosmaken några dagar innan, jag trodde det skulle komma så småningom men det gjorde det aldrig. tänkte inte mer på det, jag var anmäld, hade betalt. Jag skulle fan köra. packade mina grejer i sista sekunden och fick stressa morgonen innan, aldrig varit så dåligt förberedd. hela bilresan kändes olustig, satt inklämd längstbak i bussen men massa nytt folk jag inte kände så bra, dom är ju jätte trevliga men jag kände mig inte så social så jag fördev tiden med att sova och lyssna på massa bra musik.

Framme på vadrarhemmet började det kännas bra, vi packade upp och stälde in cyklarna på rummet. Sen skulle dom andra ut och rulla ut benen lite vilket resulterade i att vi andra fick vänta i 1½ timme med svidande magar på att dom andra skulle komma tillbaka. Kallt var det också. Så när vi änligen begav oss mot maten var det med panik i ögonen. Somvanligt fick man vänta ett tag på maten som skulle inmundigas på en utomhusservering med storbildsTV. God mat och trevligt sällskap men KALLT, 2 filtar och infravärme behövdes för att överleva. sen loosade sverige. sopor.

Tillbaka på vandrarhemmt gjorde vi oss redo för att sova, jag låg och var lite nervös som vanligt, lyssnade på bra musik och funderade. sen somnade jag vid halv 1. kl2 vaknade jag av en välkänd strålande smärta från solar plexus. Min mage är lite dum ibland, vet inte vad det beror på men ONT gör det, har fått förklarat för mig att det är någon sorts kramp i samma muskel man får hicka i. det gör helt sinnessjukt ont. man kan knappt svälja eller andas. Fick ligga på rygg med händerna över huvudet och "mag andas" ni med magproblem vet vad det är) kollade på klockan när det lättade och då var det halv 4. sen fick jag ett återhugg vid halv 5 som släppte ganska snabbt. klockan ringde sen 7. rise and shine. jag var helt slut och sovsäcken genomblöt av svett. Försökte äta frukost, magen var riktigt sur, fick ner ett glas nyponsoppa och en halv äggmacka sen höll jag på att spy. redan då tänkte jag på att skita idet. men hade jagkommit såhär långt skulle jag FAN fortsätta.

jag duschade och kände mig fräschare, fick i mig lite mer nyponsoppa och bytta kläder till tävlingsoutfit. packade ihop grejerna och började bära ut sakerna till bilen. bara att bära cykeln ner för trappan gjorde mig yr och orolig för hur det skulle gå. Vägen från vandrarhemmet till starten är ganska dimmig, tror vi körde lite fel på vägen hmm. Sen provkörde vi lite av banan, testade på början av andra varvet som kallas för diagonalen och är ett helvete för alla som hatar vassa stenar och lera (jag räcker upp handen här) sen rullade vi ner mot starten. jag stod brevid Siv Kjell i fålla 3 och skakade för att speakern just anonserat ut 5 min till start... fuck.

Stuntpiloten i luften drog sina 3 loopingar och sen gick startskottet, allt jag minns är att jag fick en sjukt bra start. backen upp gick på 30sekunder och min kropp brännde säkert omännskliga mängder adrenalin för sen syrade benen något så kopiöst. pulsen låg på max och jag blev omåkt av typ alla. i en kurva på startsträkan släppte mitt framhjul. FAN punka. ner i diket och av med hjulet. ingen däckbrytare... *svordom* med rent våld drog jag av däcket från fälgen och kände igenom insidan. en fet tagg hade piercat däcket. i med ny slang och pumpa som en liten hamster. lagom tryck tyckte jag och så iväg igen. maxpuls på 2min och in på första spåret. på en stenhäll som var ganska blöt tappade jag greppet gled av ner på en annan sten till det hemska ljudet av genomslagspunktering, finns det något värre ljud? det var ett dovt och mjukt *boff* som avslutade min insats i Lida Loop 2009. svordommarna som haglade ut min mun var inte nådiga och jag fick hämta mitt framhjul ca 10m in i skogen. kanske inte bästa reklamen för åstorp CK, ber om ursäkt för det. jag visste inte bättre.

EN rask promenad i stenhårda cykelskor med en cykel på bakhjulet är ju grymt. jag kallsvettades och var sjukt arg. en stackars funktionärstant frågade om jag behövde hjälp och om jag hittade tillbaka, jag svarade lite surt "nej, jag hoppas det" om du läser det här så ber jag om ursäkt, jag hade behövt hjälp för jag hittade inte tillbaka. Vägen tillbaka var spännande för alla skyltar var borta, det var det den snälla tanten höll på med, fuck. Som tur är fanns det kartor uppsatta lite överallt som var till lite hjälp.

Sen satt jag med frossa och koma i gräset tills Robban kom och knackade mig på axeln och frågade hur läget var. jag fick fixa cykeln,äta lite och byta kläder. det känndes himmelskt. Sen väntade jag på att alla skulle komma i mål så vi kunde åka hem. Det tog ett jävla tag. sen klämdes man in längst bak i bussen igen, luvan upp, solglasögonen på och lurarna i. godnatt.

Gick och la mig tidigt, fy fan vilken helg. inte roligt alls. men den 28de ska ni få se, så jävlar ska vi åka! jag har med den här bloggen lagt Lida Loop 2009 bakom mig. dags att se frammåt.

godnatt

Kommentarer
Postat av: Olsson

Nej fy fan va skit de lät asså! Lider med dig.



Men.... Du tänkte aldrig på att du hade en GPS när du skulle tillbaka? :)

2009-06-08 @ 23:57:06
URL: http://vardagsobservationer.blogg.se/
Postat av: Johanna

Känns elakt att skämta...men LIDA loop...är det meningen att man ska lida kanske? ;) haha. förlåt. nästa gång går det gôrbra! I know it :D

2009-06-09 @ 21:58:03
URL: http://showmewrong.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0