Blåst på helgen

När man ska låta någon annan testa något nytt för första gången kan det vara lite lurigt hur man ska förhålla sig till det, man vill ju inte vara för pushig och förklara allt i minsta detalj så det blir tjatigt men inte heller  inte förklara något alls så det känns otäckt. Jag tyckte jag hittade en lagom balans när Maria skulle ta sina första trevande tramptag på en landsvägscykel nu i helgen. Vi valde kanske inte den bästa helgen men nu hade jag fått med mig cyklar hem så det var bara att klä på sig och dra ut. 
Det blåste mer än friskt och temperaturen hade masat sig precis över fryspunkten men solen sken från en klarblå himmel, bitvis var det riktigt bistert med rak motvind och motlut och bitvis riktigt härligt med lite lä och värmade sol. Vi cruisade ut till Ålabodaran och Sundvik på cykelvägar, grusiga asfaltsvägar och rena grusvägar, allt går bra enligt mig för det borde inte heta landsvägscykel, räsercykel låter mer passande. Voll gas!
Eftersom Maria smygtränat intervaller på min vita testcykel var ju Sundviksbacken inte några problem heller. Summa sumarum tror jag det var en lyckad runda, 41km på 01:54h tycker jag är klart godkännt.
 
På kvällen meckade jag ihop en enorm lasagne och lite öl och polare till det, inte dumt alls.
 
Söndagen var min dag!
Jag har testat många "komforträsers" under mina år i cykelbranchen. Synapser på GranCanaria, Roubaixer i Österike och RSar i Portugal men nu var det dags att ge Treks Domane är rejäl omgång. Inte på någon solig förlåtande plats i kortbrallor utan med vinterskor med skoöverdrag och tjockaste handskarna och vinterjacka. Solen från lördagen var borta och utbytt mot gråa moln och den friska vinden var nu utbytt mot riktigt hård och elak vind likaså de få sköna plusgraderna var borta, minus tre stor termometern på när jag klickade i pedalerna och matade på ut mot Jonstorp.
Jag är ganska välbevandrad bland de nordvästskånska vägarna och vet vilka som är överlägset värst och om möjligt efter den här vintern riktigt jävliga med hål och tjälskador. De valde jag med en släng av grusväg för att piffa upp stämningen lite och ge Domanen en riktigt match. Motvinden var ju inte mycket att göra åt mer än att borra ner sig i bocken och göra det man gjort på balkongen hela vintern, ta i utav bara helvete! För min egen del känns Domanen med sin H2 geometri (höjd på styrhuvudet) lite väl hög som synes på bilden men helt otroligt förlåtande och följsam i gången. Med arslet fast placerat på sadeln och händerna i bocken åkte vi den ena traktorvägen efter den andra och de blev bara värre och värre men ändan hade det bra, även grusvägen vid Svedberga tuggades igenom som om det vore nylagd EU bidragsasfalt på GranCanaria. När man efter en kvick spurt dänger ner sig själv i sadeln kan man nästan känna hur hela sadelröret niger till och fångar upp en.
 
Klättringen upp till Kullens fyr var heller inga problem, styvt och snabbt som det ska vara, dock var mina tunga vinterskor med dubbla strumpor och extratjock sula i inte så roliga att klättra i, oj vad jag längtar efter våren.
 
Summa sumarum är att det är en kanonrolig cykel som verkligen äter tjälskadade traktorvägar och är pang-styv och spurtvänlig. I H1 gemoteri hade den suttit som en smäck, synd att jag besällt en Madone... There is always next season.
När jag kom hem hade Maria bakat Pecannötspaj och det är ju inte helt fy skam. När vi senare skulle tvätta bilen gick vattenfasetten sönder så vi fick tvättat bakdelen på bilen och Maria cykel med en spann och trasa. Bilen ser jävligt larvig ut nu, ha ha ha.
 
Godnatt

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0