Gran Canaria
Jag och Maria pallade inte med mörker och blåst så vi tittade djupt i plånböckerna och kollade hur långt vi kunde komma och gärna så varmt som möjligt. Det blev Kanarieholmarna, varm och kanonfin cykling. Vi packade och drog på nyårsafton.
Marias föräldrar var redan där så nyårspartajet var redan planerat, 3 rätters på ett svenskt ställe, vi och massa pensionärer, hur kul som helst.
Första dagen på nya årets spenderades i lugn och ro, vi traskade runt i stan för att se vad som var vad och handla lite frukost. Vi hngde vid poolen och bara slappade. På eftermiddagen gick vi förbi Free Motion för att kolla om min cykel var redo, det var den inte men jag var välkommen halv nio nästa morgon...
Dagen därpå skulle jag köra första rundan med Victor och Norrmännen och jag tyckte jag var ute i så jävla god tid när jag äntrade Free Motion strax efter halv nio för att i lugn och ro hämta min cykel så jag skulle hinna hem om, byta om och hinna möta upp de andra. Icke... Tyskarna började skruva på sig och letade i alla skrymslen och vrår men ingen cykel fanns att uppbringa, det visade sig senare att den fanns i Meloneras, sammeället vägg i vägg med Playa de Ingles och att en chaufför skulle köra hit ett lass cyklar nu precis, det skulle bara ta 20 minuter. -OK tänkte jag, det hinner jag, men det gick 20, 30,35 min sen var det nån som orkade ta sig tid att prata med mig igen och då sa dom att bilen nu hade lämnat Meloneras... SUCK. Fick medelande från Vicor att dom inte kunde vänta, dom var många som ville iväg och det förstod jag. När min hoj väl kom var det en 58cm... för försökte påpeka detta för den svenska tjejen som normalt jobbar på en större cykelkedja i stockholmsområdet men när jag lagt armen över överröret förklarade hon lugnt
" -nej nej, det här bli jättebra"
jag orkade inte tjaffsa och fick den hjälpligt inställd, jag undrade om hon visste någon bra runda då jag missade mitt sällskap, hon pekade på några orter och sa att jag skulle bara kolla efter vägskylltarna, ok. vaknat på fel sida eller något, det ska inte sabba för mig, vädret var soligt och varmt, här skulle det cyklas, jag och min ENORMA 58cm cannondale Super Six.
Det blev en fin runda upp till Fataga, vidare upp mot San Bartolomé och ner Santa Lucia, drygt 3 timmar och kanonfina vägar. Laddad och redo för mer träffade jag Maria och hennes föräldrar på kvällen, vi åt pasta och gick en sväng på stan.
Äntligen var det dags för långpass(jotack) med Victor och Norrmännen. Jag mötte upp punktligt i tid och det styrdes åt sydväst mot Puerto de Mogán, sen upp till Mogán och en vidrig klättring upp till San Nicolas, där var det till min stora förtjusning fikapaus. Godaste mackan jag någonsin ätit och en vad-förlorande coca cola. Sen fortsatte äventyret rakt in i bergen, serpentinerna avlöste varandra på ett oroväckande sätt, jag slet hårt på min 25t klinga när de andra njöt på sina 28or. När det endast återtod 400 höjdmeter till dagens topp var mina ben helt paj, jag hade gått på 30-40 kadens i över en timme, det fanns inget mer att ge. De som orkade fick putta mig över toppen och för detta är jag evigt tacksam. Jag fick en stor tallkotte av Victor som fick följa med hem, den står framför min trainer nu som motivationshöjare.
Hemresan var desto roligare, eftersom det bara var benen som var helt söndertrasade hade resten av kroppen gott mod så alla härliga höjdmeterna utför sen gick som en dans, vi var hemma samtidigt som mörkret och fan vad skönt det var att få äta och lägga sig. pust. fortfarande evigt tacksamt för puttandet uppför.
Onsdagen var cykling helt uteslutet min buss till cykel hade inte bara krossat benen men likaså ryggen, längesen jag fick ont i ryggen av att cykla landsväg. Det blev Poolhäng och en härlig bilresa till Puerto de Mogán där vi åt middag och fikade. Hur mysigt som helst.
Fiskar i hamnen, Multe tror jag?
Torsdagen skulle ägnas åt topptur hade jag blivit lovad och så blev det. Först ville jag bara få min kassett bytt till en 28t så jag skulle orka upp. Den dryge tysken som (sj)hjälpe mig med min sena cykel svarade på frågan om kassettbyte
" -No..?"
men efter någon minuts betänktetid
" -vi could change bike?"
ja det ville jag och jag påpekade att jag hellre ville ha en 56a, han hittade en Synapse med Ultegra compact och 28 kassett, perfa tänkte jag, han rullade fram hojen sen försvann jag i hans ögon. JUag bytte pedaler, flyttade pump, sadelväska och garmin fästet samt tryckte ner sadeln en aning. Eftersom jag var ombytt och bara ville iväg frågad jag om allt var klart? han tittade inte ens på mig, jag sa
" -ist es alles? ... danke schön"
varpå inget svar, inte ens ögonkontakt, jag tog min cykel och drog... ufo.
Victor, Margareta och de andra Norrmännen vara glada och trevliga och fick snabbt upp mitt humör, den lite mindre och lättare utväxlade Synapsen gick riktigt fint hela vägen upp till toppen trotts riktigt risig asfalt de sista kilometrarna. Väl uppe var man inte missnöjd med utsikten, på den övre bilden ser man ända bort till Teneriffa, sjukt.
Nästan mer nöjd över den här toppen än över Kitzbühler Horn, då var man tränad och fin, nu mest tjock och skäggig. ha ha! Nerturen var underbar på 56an, kvickare och skönare och vilka vägar dom har, slät fin asfalt och lagom doserade kurvor så man knappt behöver röra bromsen trots hastigheter långt över 60kmh. härligt! När jag kom hem stekte Marias pappa pankakor till mig, gissa om de var goda med jordgubbssylt och en iskall öl, det smakade som seger både i munnen och i benen.
Fredagen skulle jag bege mig ut själv så jag hade ingen tid att passa. Det blev lång och fin frukost med avokado, papaya och yogurth. mmm. Sen upp på hojen, jag tänkte på en runda som Håkan tipsat mig om så den blev det, säkert 1500 höjdmeter och ännu fler kanonroliga nedfarter med långa blöta streck bakom ögonen. Jag minns att jag skrattade lite för mig själv i vissa kurvor och tänkte att jag aldrig ville at tdet här skulle ta slut... men det gjorde det. Firade med öl och några chips att jag överlevt nästan 40 mil och 8300höjdmeter på 5 dagar.
Jag duschade och preppade för att lämna tillbaka min cykel, man viste ju inte vad som skulle hitta på för skit... Men till min förvåning var dom trevliga och rätt tillmötesgående, dom hälsade till och med. Dom hittade mitt kontrakt och visade att jag hade 60euro i deposit som dom dragit på kortet, sen rev dom det och jag frågade om jag inte skulle betala mer och dom sa att nej nej det behövdes inte, antagligen pga att jag bytt cykel osv, jag tänkte inte mer på det medan jag väntade på att 2 meckar stod i 7 minuter och försökte få av mina pedaler... det var kul, skulle filmat det. youtube classic! Glad i hågen gick man därifrån i tron om att jag bara betalat 60euro för min cykel, lika lack blev jag när jag kom hem och såg att dom dragit pengar på mitt kort som jag inte signerat med varken sig PIN eller signatur... läskiga jävlar, aldrig att jag tänkte hyra där igen...
Senare på kvällen unnade vi oss varsin fet ryggbiff med pommes efter ett bra träningsläger. Blev kanske lite rund under fötterna på vägen hem, vem vet...
Sista dagen var mulen och kall, perfekt för att packa sig hem, skönt att vara hemma i sin egen säng.
Geomgående en fantastisk semester, härlig sällskap, förkrossande berg och massa god sol. Tyskarna har jag redan glömt och bildern jag har i mitt huvud och en stor jävla kotte att stirra på under mina intervaller, det tar ingen ifrån mig.
på tisdag drar jag till falun för lite velodromsmisk, ny vecka nya äventyr. hejdå.
Marias föräldrar var redan där så nyårspartajet var redan planerat, 3 rätters på ett svenskt ställe, vi och massa pensionärer, hur kul som helst.
Första dagen på nya årets spenderades i lugn och ro, vi traskade runt i stan för att se vad som var vad och handla lite frukost. Vi hngde vid poolen och bara slappade. På eftermiddagen gick vi förbi Free Motion för att kolla om min cykel var redo, det var den inte men jag var välkommen halv nio nästa morgon...
Dagen därpå skulle jag köra första rundan med Victor och Norrmännen och jag tyckte jag var ute i så jävla god tid när jag äntrade Free Motion strax efter halv nio för att i lugn och ro hämta min cykel så jag skulle hinna hem om, byta om och hinna möta upp de andra. Icke... Tyskarna började skruva på sig och letade i alla skrymslen och vrår men ingen cykel fanns att uppbringa, det visade sig senare att den fanns i Meloneras, sammeället vägg i vägg med Playa de Ingles och att en chaufför skulle köra hit ett lass cyklar nu precis, det skulle bara ta 20 minuter. -OK tänkte jag, det hinner jag, men det gick 20, 30,35 min sen var det nån som orkade ta sig tid att prata med mig igen och då sa dom att bilen nu hade lämnat Meloneras... SUCK. Fick medelande från Vicor att dom inte kunde vänta, dom var många som ville iväg och det förstod jag. När min hoj väl kom var det en 58cm... för försökte påpeka detta för den svenska tjejen som normalt jobbar på en större cykelkedja i stockholmsområdet men när jag lagt armen över överröret förklarade hon lugnt
" -nej nej, det här bli jättebra"
jag orkade inte tjaffsa och fick den hjälpligt inställd, jag undrade om hon visste någon bra runda då jag missade mitt sällskap, hon pekade på några orter och sa att jag skulle bara kolla efter vägskylltarna, ok. vaknat på fel sida eller något, det ska inte sabba för mig, vädret var soligt och varmt, här skulle det cyklas, jag och min ENORMA 58cm cannondale Super Six.
Det blev en fin runda upp till Fataga, vidare upp mot San Bartolomé och ner Santa Lucia, drygt 3 timmar och kanonfina vägar. Laddad och redo för mer träffade jag Maria och hennes föräldrar på kvällen, vi åt pasta och gick en sväng på stan.
Äntligen var det dags för långpass(jotack) med Victor och Norrmännen. Jag mötte upp punktligt i tid och det styrdes åt sydväst mot Puerto de Mogán, sen upp till Mogán och en vidrig klättring upp till San Nicolas, där var det till min stora förtjusning fikapaus. Godaste mackan jag någonsin ätit och en vad-förlorande coca cola. Sen fortsatte äventyret rakt in i bergen, serpentinerna avlöste varandra på ett oroväckande sätt, jag slet hårt på min 25t klinga när de andra njöt på sina 28or. När det endast återtod 400 höjdmeter till dagens topp var mina ben helt paj, jag hade gått på 30-40 kadens i över en timme, det fanns inget mer att ge. De som orkade fick putta mig över toppen och för detta är jag evigt tacksam. Jag fick en stor tallkotte av Victor som fick följa med hem, den står framför min trainer nu som motivationshöjare.
Hemresan var desto roligare, eftersom det bara var benen som var helt söndertrasade hade resten av kroppen gott mod så alla härliga höjdmeterna utför sen gick som en dans, vi var hemma samtidigt som mörkret och fan vad skönt det var att få äta och lägga sig. pust. fortfarande evigt tacksamt för puttandet uppför.
Onsdagen var cykling helt uteslutet min buss till cykel hade inte bara krossat benen men likaså ryggen, längesen jag fick ont i ryggen av att cykla landsväg. Det blev Poolhäng och en härlig bilresa till Puerto de Mogán där vi åt middag och fikade. Hur mysigt som helst.
Fiskar i hamnen, Multe tror jag?
Torsdagen skulle ägnas åt topptur hade jag blivit lovad och så blev det. Först ville jag bara få min kassett bytt till en 28t så jag skulle orka upp. Den dryge tysken som (sj)hjälpe mig med min sena cykel svarade på frågan om kassettbyte
" -No..?"
men efter någon minuts betänktetid
" -vi could change bike?"
ja det ville jag och jag påpekade att jag hellre ville ha en 56a, han hittade en Synapse med Ultegra compact och 28 kassett, perfa tänkte jag, han rullade fram hojen sen försvann jag i hans ögon. JUag bytte pedaler, flyttade pump, sadelväska och garmin fästet samt tryckte ner sadeln en aning. Eftersom jag var ombytt och bara ville iväg frågad jag om allt var klart? han tittade inte ens på mig, jag sa
" -ist es alles? ... danke schön"
varpå inget svar, inte ens ögonkontakt, jag tog min cykel och drog... ufo.
Victor, Margareta och de andra Norrmännen vara glada och trevliga och fick snabbt upp mitt humör, den lite mindre och lättare utväxlade Synapsen gick riktigt fint hela vägen upp till toppen trotts riktigt risig asfalt de sista kilometrarna. Väl uppe var man inte missnöjd med utsikten, på den övre bilden ser man ända bort till Teneriffa, sjukt.
Nästan mer nöjd över den här toppen än över Kitzbühler Horn, då var man tränad och fin, nu mest tjock och skäggig. ha ha! Nerturen var underbar på 56an, kvickare och skönare och vilka vägar dom har, slät fin asfalt och lagom doserade kurvor så man knappt behöver röra bromsen trots hastigheter långt över 60kmh. härligt! När jag kom hem stekte Marias pappa pankakor till mig, gissa om de var goda med jordgubbssylt och en iskall öl, det smakade som seger både i munnen och i benen.
Fredagen skulle jag bege mig ut själv så jag hade ingen tid att passa. Det blev lång och fin frukost med avokado, papaya och yogurth. mmm. Sen upp på hojen, jag tänkte på en runda som Håkan tipsat mig om så den blev det, säkert 1500 höjdmeter och ännu fler kanonroliga nedfarter med långa blöta streck bakom ögonen. Jag minns att jag skrattade lite för mig själv i vissa kurvor och tänkte att jag aldrig ville at tdet här skulle ta slut... men det gjorde det. Firade med öl och några chips att jag överlevt nästan 40 mil och 8300höjdmeter på 5 dagar.
Jag duschade och preppade för att lämna tillbaka min cykel, man viste ju inte vad som skulle hitta på för skit... Men till min förvåning var dom trevliga och rätt tillmötesgående, dom hälsade till och med. Dom hittade mitt kontrakt och visade att jag hade 60euro i deposit som dom dragit på kortet, sen rev dom det och jag frågade om jag inte skulle betala mer och dom sa att nej nej det behövdes inte, antagligen pga att jag bytt cykel osv, jag tänkte inte mer på det medan jag väntade på att 2 meckar stod i 7 minuter och försökte få av mina pedaler... det var kul, skulle filmat det. youtube classic! Glad i hågen gick man därifrån i tron om att jag bara betalat 60euro för min cykel, lika lack blev jag när jag kom hem och såg att dom dragit pengar på mitt kort som jag inte signerat med varken sig PIN eller signatur... läskiga jävlar, aldrig att jag tänkte hyra där igen...
Senare på kvällen unnade vi oss varsin fet ryggbiff med pommes efter ett bra träningsläger. Blev kanske lite rund under fötterna på vägen hem, vem vet...
Sista dagen var mulen och kall, perfekt för att packa sig hem, skönt att vara hemma i sin egen säng.
Geomgående en fantastisk semester, härlig sällskap, förkrossande berg och massa god sol. Tyskarna har jag redan glömt och bildern jag har i mitt huvud och en stor jävla kotte att stirra på under mina intervaller, det tar ingen ifrån mig.
på tisdag drar jag till falun för lite velodromsmisk, ny vecka nya äventyr. hejdå.
Kommentarer
Trackback
