Multivitamin

This is the real deal!

Som synes, sammanbiten ung man på cykel

Som vanligt när det ska åkas långlopp uppåt i sverige är det bara att inta fosterställning och packa in sig i klubbussen för att senare bli utsläppt för snabbt födointag och sen klämma in sig igen. 7 timmar senare framme i dalarna får man sträcka på benen. fy fan vad gammal jag känner mig. men åka långt i buss är fan onajs. Men finnmarksturen är en av årets höjdpunkter så det brukar inte vara några problem.

Vädret verkade mer eller mindre gynnsamt då området under juli månad hade haft 5 dagar utan regn, hurra. dessutom regnade det hela vägen upp och vid läggdags öste det ner. Jag vet sen tidigare åt att banan kan svälja en hel del vatten så jag hoppades på det bästa. Vid frukosten kändes det fortfarande bra och jag rfick i mig massa bra käk, gröt och ägg och grejer. inte dumt. Jag efteranmälde mig och placerade mig själv i fålla 2 som jag tyckte var passande för dagen (ingen portkontrollant så fålla 1 hade säkert också gått bra) Sen gick starten, ve och fasa.

Mina fina ben... vad hade hänt med dem? mjölksyra... innan pacebilen äns släppt. katastrof. släppte efter lite och försökte komma igen. syra direkt, kanske bara behövde trampa ut dem? värt ett försök, så jag köttade på som bara den faktiskt efter en mil kändes det bättre men inte bra, långt ifrån bra. men så pass bra att det skulle bli genomförbart. Sen kom ler-chocken. det var smetig, hal, kladdig, äcklig lera över allt! fy fan. och speciellt i de långa utförslöporna som brukar vara snabba var dränkta i det svarta kladdet som kan jämföras med en blandning av kaffesump och havregrynsgröt. jag kan fan inte cykla fort i sån skit. helvete vad jag svor!
tror ni inte mig. kolla här

lera, lera, lera och jag, efter 1.52 i gul jacka

Fram till ca 6 mil var jag sjukt seg, trött och på dåligt humör men något fick mig på andra tankar, vettefan vad med kraften, motivationen och humöret kom tillbaka som en hammare i pannan. De svidande benen gick inte att göra något åt så det vara bara att ge dem max och lyssna på dem så de inte började krampa, svårt när de jävligaste backarna är på slutet men lite koffein-gel gjorde susen och jag susade om MÅNGA på vägen upp för både galgbacken och krabobacken. stora delar av loppet är en dimma men i mål kom jag och trött var jag. jag har insett nu vad några dagars gott levende med mycket öl gör med kroppen, fy fan vad jag skämmdes. men det är bara att resa sig och ta nya tag.

jag sladdade in på en bekväm 45te plats och scorade 6st långloppspoäng vilka kommer väl tillpass nr det är cupavslutning ivarberg nästa helg. resan hem var inte heller så najs men det var gött att komma hem och få sträcka ut.

nu ska jag äta fullkorns-cous-cous, tonfisk och bönor... ha ha ha när jag bara skojade, jag ska ha pizza.

hejdå!